Konsten att skilja på signal, tolkning och reaktion
Hon lutade sig framåt och lade huvudet mot händerna. Det blev helt knäpp tyst i rummet. Alla höll andan. Hennes kropp vibrerade lätt och det rann en tår ner för handflatan för att så småningom ljudlöst landa på golvet.
-Förlåt, sa en röst i rummet, jag borde inte ha sagt så. Det var inte meningen att göra dig ledsen. Nu känns det verkligen som jag förstört den här kvällen. Det är så jag alltid gör. Förstör det som är fint, jag är en idiot.
– Jag är inte ledsen, sa kvinnan. Jag är så fantastiskt berörd av det du sa, det gav en insikt som är totalt omvälvande för mig. Jag känner bara total lycka och inre frid. Det är helt enkel lyckotårar.
Konsten att skilja på signal (tårar), tolkning (är nog ledsen) och reaktionen (skuld, oro, självanklagelse) är kanske enkelt i teorin. Men svårt i praktiken. Första svårigheten är som vanligt att bli medveten om att vi tolkar.
Om vi lägger in bromsen redan här vid tolkningen. Så slipper vi nästa steg, den inlärda, automatiska reaktionen. Och vi kan istället välja hur vi vill agera. Att sluta bli reaktiva befriar vårt känsloliv från en tung börda. Släpandet på gammalt känslomässigt arvegods.
En andra svårighet är att vi måste skilja på när tolkningen skall få passera i vårt inre och när den skall kontrolleras. För om vi kontrollerar alla våra tolkningar, hinner vi ju inte annat. Kanske finns det inga enkla regler här, men det vi oftast ser (tolkar) är troligtvis det vi behöver kontrollera oftast. Eller hur är det för dig?
Men så finns ju den teoretiskt ultimata lösningen kvar, att inse att allt bara är. Att inget behöver värderas. Att gråt är gråt, skratt är skratt. Att allt dör och nytt föds, så är det. Det är livets gång. Att med lätthet värderingsfritt surfa med i livets ständiga vågor. Men det är en helt annan historia, eller hur?
