När känslan kör bilen
Det borde egentligen vara förbjudet.
Inte med lagbok och böter, men ändå – ett sorts inre trafikljus som lyser rött varje gång vi vill fatta stora beslut mitt i affekt. När hela kroppen är full av känsla. När vi är som vildhästar, rusande över inre fält utan tyglar.
För det är ju inte vi som kör då. Inte den där kloka, eftertänksamma delen av oss som brukar kunna ta ett steg tillbaka och säga: “Vänta lite nu.” Nej, det är affekten som sitter bakom ratten. Och den kör inte långsamt.
I stunden känns det alltid självklart. Att säga upp sig. Lämna relationen. Skicka det där meddelandet. Skrika. Gå. Stanna. Allt för att få still på det som stormar inuti. Men visst vet vi, innerst inne, att beslut fattade i affekt ofta är som att navigera i dimma med sönderfrusna glasögon. Vi tror vi ser klart, men det vi ser är mest konturer av det vi fruktar.
Och vi glömmer något avgörande:
Att känslan inte är hela vi.
Den är en rörelse i systemet. En våg. En signal.
Men inte sanningen.
När vi är i affekt är systemet ur balans. Det sympatiska nervsystemet har dragit i gång hela sin orkester – och den spelar högt. Pulsen ökar, andetagen blir korta, musklerna spända. Hjärnan stänger ned sitt långsamma tänkande och går på autopilot. Reaktion istället för reflektion. Rörelse istället för riktning.
Vi är inte lugna nog att förstå oss själva.
Och det är just därför affekten känns så farligt trovärdig.
Som om den visste exakt vad som måste göras.
Men du vet redan hur det slutar.
Några timmar senare – eller dagar – ligger beslutet där på bordet och skaver.
Det blev kanske inte fel, men det blev för snabbt.
För mycket. För laddat. För… affektivt.
Och ibland är det enda som behövs: en fördröjning.
Att gå ut. Sätta fötterna i löv eller snö. Titta på himlen. Låta kroppen fatta att inget liv är hotat, att ingen varg står vid dörren. Och låta känslan få passera som den gäst den är. För känslor är aldrig permanenta – det är därför de heter rörelser.
Du behöver inte agera på varje känsla som knackar på.
Du behöver inte öppna dörren bara för att det ringer.
Du kan också sitta kvar och lyssna.
Och kanske upptäcka att det är något annat som viskar bakom bruset.
En sorts stilla vittne, som inte vill något alls.
Som bara betraktar, med samma tålamod som natten har med månen.
Så vad händer om vi gör det till vår nya inre regel:
Inga beslut i affekt. Punkt.
Inte för att affekten är farlig – utan för att den är tillfällig.
Och i det mellanrummet, mellan känslan som kommer och valet som görs –
där finns kanske vår egentliga frihet.
Så…
vem i dig är det som vet att du inte ska bestämma dig just nu?
