Hur svårt kan det vara?
Jag höll i en ledarskapsträning i förra veckan. Hög energi, mycket vilja, starka insikter från deltagarnas sida. Wow gav alla uttryck för – det här med ledarskap – det är ju inte rocket science, det handlar om sunt förnuft till 99% – kanske vi kan kalla det för Human Science?!
Efter en stund höjdes en röst – färgad av indignerad insikt och frustration. Deltagaren – en kvinna på mellanchefsnivå – lät blicken svepa över de andra deltagarna och med en röst fast förankrad i en nyvunnen insikt yttrade de starka orden: ”Hur i helvete kan våra högre chefer i vårt företag vara så usla ledare? När det egentligen handlar om något så enkelt och naturligt som att vara tydlig, uppriktig och göra det man sagt att man ska göra…?”
En härlig och samtidigt frustrerande insikt – att ledarskap är ”enkelt”. Så varför är det relativt sett så pass få som ändå utvecklar sitt ledarskap till den nivå där det ger effekt?
En hypotes, som vi prövade bland deltagarna i ledarskapsträningen, är att hindret inte är intellektuell förmåga, vilja, tillgång till teoretiska modeller eller annat ”ledarskaps-godis”. Nej, det handlar om en väsentligt mer basal funktion i vår hjärna. Nämligen vår rädsla. Rädsla – säger kanske någon? Vad har man att vara rädd för i dagens företag och organisationer? Man går väl inte omkring med pistoler och knivar, man blir väl inte nedslagen av medarbetare, konkurrenter eller högre chefer? Det kanske hände för 1.000 år sedan, men inte idag!
Nej, det är inte den fysiska rädslan som det handlar om här. Det är den psykologiska. Den inre smärtupplevelse som vi alla har upplevt när vårt sk hotsystem går igång. Hotsystem? Ja, låt oss ta några kliv tillbaka i människans utvecklingsresa. Närmare bestämt ca 50.000 år tillbaka. Vi levde då i olika former av stam-samhällen, t ex ute på savannerna i Afrika. Vårt hotsystem var då en av våra viktigaste tillgångar – att snabbt kunna identifiera en fara (t ex ett lejon eller en krigare från en annan stam) – för att överleva. Hotsystemet triggade en rad av impulser, reaktioner och handlingar – t ex att fly (från ett lejon) eller gå till motattack mot en fiende med spjutet redo för ett dödande kast.
Denna överlevnadsfunktion i vår hjärna finns kvar idag – trots att det inte är så många lejon eller krigare på de gator vi vanligtvis beträder på väg till arbetet, affären eller biobesöket.
Men – hotsystemet har en spegelsyster – de psykologiska hoten. Dvs hot som inte handlar om överlevnad i den fysiska världen, utan i en inre värld där andra parametrar påverkar och styr våra beteenden. Modern hjärnforskning har identifierat 5 stycken sk grunddimensioner som utlöser vår psykologiska smärta. Och det är väsentligt att den psykologiska smärtan är lika stark och har samma konkreta påverkan som fysisk smärta – samma områden i hjärnan aktiveras.
En av de 5 dimensionerna är Status. Med status avses den relativa styrka, ställning, inflytande, respekt som individen upplever att gruppen tillmäter honom eller henne. Att ha hög status innebär möjlighet att t ex påverka, erhålla fördelar och privilegier. Att känna sig betydelsefull. Att vara någon som omgivningen räknar med.
Kan det innebära att jag, vare sig jag är medarbetare eller chef, väljer beteenden som skyddar min upplevda status – medvetet eller inte? För vi vill inte tappa i anseende, inflytande eller omtyckthet?
Våra val av handlingar styrs då i första hand av den egna självbildens nivå och bevarande. Det borde vara tvärtom. Att val av handlingar/beslut drivs av behov och brister i verksamheten och team-relationer. Är det här vi kan hitta önskvärda ageranden som, paradoxalt, gör en person mindre ”omtyckt” i det korta perspektivet – men respekterad i det lite längre perspektivet. En ideal ledare kanske? Vad kan vara ditt nästa steg i den riktningen?
Något att fundera kring när vi efterlyser goda resultat i verksamheten och trivsel bland medarbetarna.
Fredrik Fleetwood
Konceptansvarig Förändringsledning
