Du är ju sån – eller?
De diskuterade något litet. Något som egentligen inte borde ha lämnat spår. Ett val av film, en fråga om vem som skulle boka tågbiljetterna. Det var vardagligt. Men det var där det hände – igen.
“Du brukar ju inte vilja ta beslut om sådant”, sa han medan han slog ihop laptoppen. Inte med irritation. Snarare med ett tonfall som någon använder när de minns gamla vanor. Hon log svagt, men något i hennes axlar sjönk. Det var inte vad han sa. Det var vad som dolde sig i det outsagda – som att han redan visste hur hon skulle reagera. Som att han kände hennes inre värld bättre än hon själv. Han visste ju. Hur hon fungerade. Hur hon kände. Hur hon skulle välja.
Eller?
Det är lätt att det smyger sig in, detta nästan omärkliga tolkningsföreträde. Inte i form av hårda ord eller stora svepande förklaringar, utan i små antydningar. Mönster som upprepats. Påståenden som nästan låter omtänksamma, men som samtidigt definierar.
“Du gillar ju inte att planera för långt fram.”
“Du har alltid svårt att välja restaurang.”
“Det där är ju inte riktigt din grej.”
Saker som kanske stämde en gång. Eller ibland. Men som nu blivit till en karta han hållit fast vid – en karta han byggt av hennes vägar. Med goda avsikter. Men också med förvissningen att han “ser” henne bättre än hon ser sig själv.
Och hon? Hon börjar tveka på sina impulser. Vänta med att säga vad hon känner. Tänka efter: är det där verkligen jag? Eller är det bara vad han tror att jag är?
För där, i denna subtila psykologiska snedfördelning, förskjuts något i tystnad. Den ena börjar föreställa sig den andre som statisk. Som definierbar. Som ett färdigt kapitel.
Men människor är inte kapitel. Vi är hela bibliotek. Och ingen, inte ens den vi lever med, kan veta exakt vad som ryms på våra inre sidor.
Så vad händer när vi slutar läsa varandra som färdiga böcker?
Vad händer om han säger: “Jag tror jag vet hur du funkar – men jag kanske har fel. Vill du berätta själv?” Och hon får plats att vara något nytt. Inte något helt annat – men något nyanserat. Motsägelsefullt. Levande. För när vi ger varandra det utrymmet – då uppstår något mjukt. En rörelse. En nyfikenhet som tillåter båda att utvecklas utan att förlora varandra. Och därifrån… kanske ett steg till.
Ett steg bort från behovet att förstå allt. Ett steg in i det oväntade. Där relationen inte längre är något man löser, utan något man deltar i. Där vi inte längre söker förklaringar som låser, utan samtal som öppnar. Tänk om det är så att den som alltid tror sig veta hur den andra är, riskerar att bara se sin egen spegelbild. Och att kärleken inte handlar om att känna igen – utan att gång på gång våga upptäcka.
Så vi går kanske inte hand i hand för att leda varandra rätt. Utan för att kunna gå vilse tillsammans – utan rädsla, utan karta, med blicken fäst på det vi ännu inte förstått.
