Den upplyste bland de omedvetna
Har du någonsin suttit i ett rum fullt av människor och tänkt: ”Oj, vad de är… omedvetna.”
Kanske har du lyssnat på deras ytliga samtal, sett hur de reagerar instinktivt, fångade i sina gamla mönster, utan att ens förstå det själva. Och så sitter han där, med sin skarpa blick, sin djupa förståelse för psykologiska mekanismer och känslomässiga sår, och undrar:
”Hur orkar jag ens?”
Ja, det är en särskild sorts ensamhet att vara den mest medvetna människan i rummet.
Han känner det dagligen.
”Jag ser allt”
Han ser deras små mikroaggressioner, deras obearbetade trauman som sipprar ut i tonlägen och gester. De tror att de styrs av fria val, men han ser det tydligt – programmeringar, mönster, omedvetna impulser.
”Han är bara stressad,” säger någon när kollegan snäser av en servitör. Nej. Han ser något annat. En barndom där kärlek var villkorad, där prestation var vägen till att få synas.
”Hon menar inget illa,” säger de när någon avbryter honom mitt i en mening. Men han hör hennes rädsla. Han ser behovet av kontroll, drivet av en djupt rotad osäkerhet.
Han ler förstående. En inre lätt suck.
När han konverserar måste han hålla tillbaka. Inte för att han inte vill dela sin insikt, utan för att han vet att de inte är redo.
En gång försökte han försiktigt påpeka för en vän att hans återkommande problem i relationer kanske hade något att göra med hans oförmåga att reflektera över sin egen sårbarhet.
Vännen skrattade nervöst och bytte ämne.
Han nickade bara. Det är så det är.
Och sedan finns de riktigt enkla själarna. De som bråkar om disken, om småsaker. De som köper färdiga åsikter i paketlösningar, som aldrig ifrågasätter.
”Jag orkar inte tänka så mycket,” säger de och skrattar.
Han nickar igen. Ett mjukt, förstående leende.
Den sista pusselbiten
En kväll, i sin egen tystnad, sitter han med sin sedvanliga reflektion. Han känner sig som en vandrare som har klättrat långt upp på ett berg och ser landskapet breda ut sig nedanför.
”Så här måste det vara,” tänker han. ”Att se allt. Att förstå allt.”
Men så slår en ny tanke honom.
Om han nu har klättrat så högt upp, varför är han då ensam här uppe?
Och ännu märkligare – om han verkligen ser allt, hur kan han då vara så säker på att han ser sig själv?
Han lutar sig tillbaka och låter tanken sjunka in.
Det är lätt att analysera världen när man står utanför den. Att känna sig upphöjd när man aldrig kliver ner i gyttjan. Att tro att man ser sanningen, när det man egentligen ser… är sin egen spegelbild.
Medvetenheten han så stolt burit visar sig vara en välpolerad glasruta – genomskinlig, men ändå en barriär.
Plötsligt blir det smärtsamt uppenbart:
Att se sig själv som mer medveten än andra är bara en annan form av omedvetenhet. En annan form av flykt.
För vad är verklig medvetenhet om inte förmågan att möta andra utan förutfattade meningar? Utan behov av att förstå och kategorisera?
Och kanske – bara kanske – handlar visdom inte om att vara före, utan att vara med.
Så där sitter han, i ännu ett rum, bland de omedvetna.
Och för första gången på länge… känner han sig inte ensam
