Är jag bra?
Det verkar finnas en fråga som alla människor oavbrutet, nästan på heltid, ställer sig själv. Frågan går att summera kort, även om den ofta klär sig i olika språkliga kläder. Frågan är helt enkelt, är jag bra?
Är jag bra?
Är jag vacker?
Är jag stark nog?
Är jag omtyckt, älskad?
Är jag självständig nog?
Är jag duktig, kompetent?
Är jag sådan så du blir nöjd?
Är jag som du vill jag ska vara?
Är jag så bra så att jag får vara med?
Är jag så bra så just du vill vara med mig?
Är jag stark och kompetent att klara mig själv?
Är jag mig själv, så jag kan vara nöjd med mig själv?
Som du ser kan frågan bara leda dig neråt, åt fel håll, för frågan är felställd. Vi är aldrig bra eller dåliga, vi helt enkelt är. Det bara är så, vi kommer aldrig sluta ifrågasätta oss själva, men vi kan alltid sträva mot det vi tror på som leder uppåt och samtidigt alltid mentalt fortsätta att vara ”obra”, men med ett självmedvetet empatiskt leende på läpparna.
Bra va?