Svartsjuka. Det är en känsla vi sällan vill kännas vid, kanske för att den bär med sig en antydan av skam. Som en svartsjuk skugga smyger den sig på när vi minst anar det, ett stick i magen vid en blick, en kommentar, en närhet vi plötsligt känner oss utestängda ifrån. Vi vet att den inte leder oss dit vi vill, att den snarare skapar distans än närhet, men ändå är den där – pulserande, levande. Vad vill den oss?
Psykologen Havelock Ellis beskrev avund och svartsjukan som ”draken som dödar kärleken under förevändning att hålla den vid liv.” En subtilt träffande bild. För visst är det så att när vi klamrar oss fast vid rädslan att förlora, kan vi i samma andetag kväva det vi försöker bevara?
Men om vi stannar upp, om vi på riktigt vågar lyssna inåt, kanske vi upptäcker något annat. Att svartsjukan inte är en fiende att bekämpa, utan en budbärare. En viskning om vad vi längtar efter, var vi känner oss osäkra, Att vi ännu inte riktigt litar – på den andra eller på oss själva.
Det är lätt att tro att svartsjukan handlar om den andra. Om vad vår partner gör, om vad vi är rädda att förlora. Men i grund och botten är den oftare en spegel av vår egen inre värld än av verkligheten utanför. Svartsjukans rötter har ett budskap. Den pekar på de platser i oss där vi tvivlar, där vi känner oss osedda, där gamla sår kanske fortfarande är öppna.
Den som någon gång blivit sviken kan känna svartsjukan hugga till snabbare. Den som lärt sig att kärlek är något skört, något som kan försvinna, kan bära en ständig vaksamhet, som om kärleken måste övervakas för att inte smita iväg. Och den som ser sig själv som utbytbar, som aldrig riktigt tillräcklig, kommer att känna hotet i varje skratt som riktas någon annanstans.
Svartsjukan är inte slumpmässig. Den berättar alltid en historia om oss själva.
Många av oss har lärt oss att ignorera svartsjukan, trycka undan den, eller låta den slå över i anklagelser. ”Varför skrattar du så där med henne?” ”Varför måste du alltid vara så charmig med andra?” ”Bryr du dig ens om mig?”
Men bakom dessa ord finns oftast något annat. En rädsla. En längtan. En önskan att få känna sig trygg.
Vad händer om vi istället vågar säga: ”När jag ser dig med andra känner jag mig osäker. Jag tror det handlar om att jag ibland tvivlar på mitt eget värde.”
Det förändrar något. När vi släpper behovet av att kontrollera den andra, och istället vågar vara med vår egen sårbarhet, händer det något med avståndet mellan oss. Det krymper.
För det är ju just det – svartsjukan kan skapa distans, men den kan också, om vi låter den, visa oss en väg till närhet.
Det finns något paradoxalt i svartsjukan. Den uppstår ur kärlek, men riskerar att kväva den. Den föds ur en längtan efter trygghet, men kan skapa just den otrygghet vi fruktar. Men det går att vända svartsjuka till närhet!
Men tänk om vi kunde se den som en inbjudan? Inte en fiende, utan en möjlighet att lära känna oss själva och varandra bättre. Att vara ärliga, inte bara med våra kärleksförklaringar utan också med våra rädslor. Kanske är det just i de stunder då vi vågar dela det som skaver, som vi också hittar de djupaste vägarna till varandra. Kanske är det i den spricka vi först ville dölja, som ljuset av verklig närhet kan sippra in.
Så nästa gång svartsjukan knackar på – vad händer om vi bjuder in den att sitta ner en stund?
Vågar du prova?
