Längtar du efter något mer i livet? Sen är inte ett datum
Det finns en dag i kalendern som aldrig infaller. Den heter sen.
Ändå är det dit vi skickar mycket av det vi innerst inne längtar efter. Inte för att vi saknar vilja, utan för att vi så gärna vill vara säkra först. På att tiden är rätt, att beslutet är klokt, att vi vet vad vi ger oss in på.
Livet har, märkligt nog, aldrig bett om den garantin. Det fortsätter medan vi funderar.
Längtan är sällan högljudd. Den kan finnas där i åratal, som en stilla känsla av att något saknas. Eller kanske snarare: att något väntar. Den hörs i pausen efter ett bra samtal. I bilen på väg hem. I den där söndagskvällen när allt egentligen är som det ska, och just det är vad som skaver.
Vi brukar behandla den som ett problem att lösa eller en oro att lugna. Men tänk om den är något annat. Tänk om längtan är det i oss som redan vet åt vilket håll meningen finns, långt innan vi kan förklara varför.
Mening är nämligen svår att tänka sig fram till. Den visar sig oftare i efterhand, som ett spår efter något vi tog på allvar. Och det vi tar på allvar börjar nästan alltid som en längtan. Den är inte beviset på att något fattas i ditt liv. Den kan lika gärna vara tecknet på att något i dig är större än det liv du hittills har gett plats åt.
Sedan kommer invändningarna. Väluppfostrade och i god tid. Just nu är det lite mycket. Nästa år, när livet har lugnat sig.
Och visst ska vi tänka efter. Alla drömmar är inte avsedda att förverkligas och alla förändringar är inte förbättringar. Tvekan kan vara klok. Men rädslan har en särskild begåvning: den kan låta precis som förnuft. Ibland har den rätt. Ibland hjälper den oss bara att slippa välja.
PÅ HumaNova talar vi om att vi rymmer många röster. Den försiktiga. Den plikttrogna. Den som helst vill att allt förblir som det är. De menar väl, allihop. Men det finns också något i oss som kan lyssna på dem utan att vara någon av dem. Därifrån hörs också den som sällan höjer rösten.
Det märkliga med ordet sen är att det låter som en plan. Fast ibland är det bara ett artigt sätt att be längtan vänta lite till.
Kanske har din längtan redan en riktning. En nyfikenhet på människors inre, på samtalet, på vad som får oss att växa. Kanske har du någon gång läst om en av våra längre utbildningar till coach, samtalsterapeut, organisationskonsult eller Bli den du är, och känt något röra sig. Inte ett beslut. Bara en igenkänning.
Den är är kanske nu värd att lyssna på. Att börja en lång utbildning är sällan ett språng ut i det okända. Det är snarare att ge en längtan tid, ett steg i taget, i sällskap med andra som bär på liknande frågor, och bredvid det liv du redan har. Man behöver inte veta vart det leder. Många som kommer till oss vet det inte. De vet bara att frågan inte har lämnat dem i fred.
För personlig utveckling handlar inte främst om att bli någon annan. Snarare om att upptäcka mer av den man redan är, och låta det få betydelse för hur man lever. Det är där meningen brukar finnas: inte i svaret, utan i att man börjat gå med frågan.
Vi väntar gärna på att bli modiga nog. Men tänk om det är tvärtom. Att modet, riktningen och meningen inte går före oss, utan möter oss på vägen.
I vår börjar våra långa utbildningar. Kanske är det inget för dig. Men om något i dig stannade upp när du läste det, kan det vara värt att fråga sig vad.
Att vänta är också ett val. Skillnaden är att vi sällan märker när vi fattar det.
Så vad är det i dig som har väntat längst?
Prenumera på vårt nyhetsbrevBli den du är