Vi behöver andra för att förstå vilka vi är

Vi behöver andra för att förstå vilka vi är

 

Det är inget konstigt med det. Vi blir till i andras blickar: i uppskattning, motstånd, närhet och förväntningar. Någon ser oss, och genom den blicken börjar vi se oss själva.

Men ibland händer något.

Spegeln blir viktigare än den som speglas.

Vi börjar leva med en liten åskådare inom oss – någon som hela tiden betraktar hur vi framstår.

Hur blev det här?
Vad tänker de andra?
Såg jag ut som den jag vill vara?

Det är lätt att kalla det narcissism. Men ofta handlar det om något mer sårbart: en längtan efter att bli sedd, förstådd och bekräftad som någon som räknas.

Vår tid gör inte saken enklare. Vi visar vad vi gör, tycker, känner och väljer. Inte bara för att berätta om våra liv, utan också för att få syn på vilka vi är genom andras reaktioner.

Problemet är inte att vi bryr oss om andra.

 

Problemet uppstår när deras blick börjar avgöra vårt värde.

Då lever vi inte längre bara våra liv. Vi lever dem också som en föreställning om oss själva – som om vi samtidigt måste vara den som lever och den som betraktar hur livet ser ut.

I kärleken kan vi bli upptagna av att vara den förstående. I vänskapen den lojala. På arbetet den kompetenta. Vi håller fast vid bilden av den starka, kloka, självständiga eller omtänksamma.

Till slut blir också självbilden något som måste försvaras.

 

Mognad handlar därför inte om att sluta behöva andra. Det vore omänskligt. Vi behöver relationer för att utvecklas, bli motsagda och ibland upptäcka sådant om oss själva som vi inte vill se.

Men det är skillnad mellan att låta andra vara speglar och att låta dem vara domare.

I de djupaste relationerna behöver vi inte framträda hela tiden. Där finns stunder när inget särskilt behöver bevisas. När vi kan vara lite mindre intressanta, lite mindre lyckade och lite mindre säkra på vilka vi är.

Det betyder inte att identiteten försvinner. Snarare blir den mer genomskinlig. Vi kan fortfarande vara starka, behövda, fria, duktiga eller speciella – men vi behöver inte längre vara helt sammanfallna med dessa bilder.

Och kanske är det också en väg till självkännedom.

 

Inte bara frågan:

Vem är jag?

Utan:

Vad i mig måste hela tiden upprätthållas?

Den självständigt starka.
Den behövda hjälparen.
Den fria självständiga själen.
Den duktiga själv försvararen.
Den speciellt utvalda själen.
Den som alltid förstår.

När de berättelserna blir synliga händer något. Vi behöver inte genast göra oss av med dem. Det räcker kanske att se hur mycket kraft som går åt till att hålla dem vid liv – och att märka att den som ser berättelsen inte helt är fångad i den.

 

Där öppnas ett större perspektiv.

 

Självkännedom är då inte bara att upptäcka mer om sig själv. Det är också att kunna se och vara med sina identiteter, behov och försvar utan att omedelbart göra dem till hela sanningen om vem man är. Att helt enkelt ha sina sanningar på lite moget och medvetet avstånd.

Det är att låta jaget finnas, men inte låta det vara den yttersta horisonten.

Kanske börjar friheten där: när vi fortfarande kan använda våra bilder av oss själva, men inte längre behöver dyrka eller försvara dem.

Behöver du lite mer inre frihet? Då är Utbildningen Bli den du är ett första steg i rätt riktning. För allt stort börjar med ett steg i taget, hur ska det annars börja?