Ingenting och allting
Först fanns ingenting sen plötsligt började allt. Så kom det sig att vi, precis som universum, lever och dör för att däremellan utmanas i gränslandet mellan liv och död, svart och vitt, gott och ont.
Kanske är det därför livet innerst inne är en fin balansgång mellan motpoler, mellan den aktiva rörelsen och varandets tomma stillhet. Mellan ingenting och allting. Mellan totalt observerande passivitet och medvetet riktad uppmärksamhet.
Och kanske är det i gråzonerna där emellan som vi går vilse, när vi inte upplever en ren observation som något annat än ren observation och rörelse som något som är oundvikligt.
Vi upplever något och tolkar det snabbt utifrån våra tidigare livserfarenheter. Så blev det direkt grått istället för svart eller vitt. En grumlig smet istället för en ren observation.
Vi vill något och väljer ut en riktning. Men så kommer tvivel och rädsla in i bilden och livets avsikt och intention bromsas eller förvirras av tankar och känslor. En grumlig smet istället för en tydlig riktning.
Så finns det då någon bot mot livets grundförutsättningar? Som tur är inte, men vi kan göra så gott vi kan. Kanske är en bra grundträning att träna sig i att vara psykologiskt aktiv, flexibel, rörlig och följsam och att träna stillhet, observerande, mottagande. Eller varför inte bara träna på att vara en del av ingenting. Det är ju ändå så det blir till slut
För i slutändan är vi ju ingenting och allting, precis som universum.
