Vems verklighet är bäst?

Vi tror ofta att vi lever i samma verklighet. Vi sitter vid samma bord, hör samma ord, är med om samma händelse och tänker att det som hänt borde vara ganska tydligt för alla inblandade. Ändå kan två människor gå därifrån med helt olika berättelser.

Den ena kan känna: “Hon lyssnade inte på mig.”
Den andra kan uppleva: “Han attackerade mig.”

Den ena känner sig övergiven. Den andra känner sig kontrollerad. Båda kan mena allvar. Båda kan vara ärliga. Båda kan beskriva exakt det de upplevde. Och det är just det som gör det mänskliga livet så både svårt och fascinerande: vi möter aldrig verkligheten helt naken. Vi möter den genom oss själva.

Vi möter världen genom våra erfarenheter, våra rädslor och våra gamla slutsatser om vad som är farligt, möjligt, pinsamt, hotfullt eller sant. Vi möter den genom de inre delar av oss som en gång behövde skydda oss, hålla ihop oss, göra oss omtyckta eller hjälpa oss att överleva något som då kändes för stort.

Vi ser alltså inte bara det som händer. Vi ser det som händer genom det som redan har hänt oss.

En människa som tidigt lärt sig att närhet kan försvinna kan uppleva tystnad som avvisande. En annan människa, som lärt sig att krav är farliga, kan uppleva samma närhet som intrång. Den ena närmar sig för att känna sig trygg, medan den andra drar sig undan för att känna sig fri. Så uppstår två helt olika relationsverkligheter.

Den ena säger: “Du försvinner från mig.”
Den andra säger: “Du kväver mig.”

Båda har rätt inifrån sin värld. Och båda har fel om de tror att deras värld är hela verkligheten.

Det är ofta här relationer fastnar. Inte i själva sakfrågan, utan i kampen om vems verklighet som ska gälla. Vi tror att vi diskuterar vad som hände, men i själva verket försvarar vi ofta den verklighet som våra skydd har byggt.

Det gäller inte bara kärleksrelationer. En chef kan säga: “Jag vill bara skapa tydlighet”, medan en medarbetare upplever: “Jag blir kontrollerad.” En förälder kan säga: “Jag vill bara hjälpa”, medan ett barn hör: “Du litar inte på mig.” En människa kan säga: “Jag är bara ärlig”, medan någon annan känner: “Du använder sanningen som ett vapen.”

Det betyder inte att alla upplevelser är lika mogna, lika kloka eller lika användbara. Men det betyder att varje upplevelse kommer någonstans ifrån. Bakom våra starkaste verkligheter finns ofta en äldre berättelse, en rädsla, en längtan eller ett sätt att skydda något inom oss som fortfarande känns sårbart.

Vi har alla sådana inre skydd. En del av oss vill prestera. En annan vill behaga. En tredje vill kontrollera. En fjärde vill dra sig undan. En femte vill vara stark, rationell och oberörd. De här delarna är inte fel. De har ofta hjälpt oss. De har försökt skydda oss från skam, avvisande, beroende, konflikt eller känslan av att inte räcka till.

Men när våra skydd får styra hela vår verklighetsbild börjar de rita kartan åt oss. Den som är rädd för att bli övergiven ser tecken på avstånd. Den som är rädd för kritik hör kritik även i omsorg. Den som är rädd för konflikt tolkar ärlighet som fara. Den som är rädd för beroende tolkar närhet som fångenskap. Och ju mer övertygade vi blir om vår karta, desto mindre ser vi landskapet.

Det ödmjukande är att detta inte försvinner bara för att vi har “arbetat med oss själva”. Vi kan ha gått i terapi, läst böcker, mediterat, utbildat oss och förstått våra mönster – och ändå plötsligt befinna oss mitt i en gammal verklighet. Ibland blir till och med vår självförståelse ett nytt försvar.

Vi säger kanske: “Jag vet hur jag fungerar.”
“Jag har gjort min resa.”
“Det här är inte mitt, det är ditt.”
“Jag känner mig själv.”

Och kanske är det sant. Men ibland blir vi inte friare av vår självkännedom. Vi blir bara mer vältaliga i vår gamla identifikation. Vi kan förklara vårt försvar så väl att vi inte längre märker att det fortfarande är ett försvar.

Därför räcker det inte alltid att fråga: “Vad hände egentligen?” Den frågan är viktig, men den behöver ofta följas av andra frågor: Vad hände i mig när det hände? Vilken gammal slutsats vaknade? Vilken del av mig tog över? Vad försökte jag skydda? Vad blev jag rädd för att förlora?

När vi börjar fråga så förändras något. Verkligheten slutar vara en domstol där någon måste vinna och blir i stället ett landskap vi kan undersöka tillsammans. Då behöver jag inte ge upp min upplevelse, och du behöver inte ge upp din. Men vi kan båda börja ana att våra verkligheter är formade av våra liv.

Kanske är den bästa verkligheten därför inte den som har flest argument, låter mest medveten eller vinner diskussionen. Kanske är den bästa verkligheten den som gör oss minst fångna.

Den verklighet som rymmer både min upplevelse och din. Både mitt sår och ditt försvar. Både min längtan och din rädsla. Både min karta och det landskap jag ännu inte har sett.

För den djupaste verkligheten är kanske inte den jag byggde för att överleva. Den djupaste verkligheten är den som blir möjlig när jag inte längre behöver försvara min gamla värld.

Så kanske är frågan inte: “Vems verklighet är bäst?”

Kanske är frågan:

Vilken verklighet gör oss mer hela?

Prenumera på vårt nyhetsbrevBli den du är