Självomsorg
Det finns ord vi använder så ofta att vi nästan slutar höra vad de betyder.
Självomsorg är ett sådant ord.
Det förknippas gärna med vila, återhämtning och att vara snäll mot sig själv. Att säga nej oftare, ge sig själv mer tid eller välja bort det som tar för mycket kraft.
Och ibland är det precis vad självomsorg är.
Men inte alltid.
Ibland är självomsorg att göra det som är svårt. Att säga det som behöver sägas. Att sätta en gräns där vi tidigare har anpassat oss. Att be om hjälp innan vi går sönder. Att lämna något som inte längre är gott för oss, även när en del av oss fortfarande vill stanna.
Självomsorg är därför inte bara mjukhet.
Den kan också vara mod, tydlighet och ansvar.
Men mitt i ordet finns något som lätt går oss förbi.
Själv-om-sorg.
Sorg.
Kanske är det bara en tillfällighet i språket. Ändå öppnar den en dörr.
För det finns en sorg som handlar om det vi har förlorat. Människor, relationer, möjligheter och liv som inte blev som vi hade hoppats.
Men det finns också en mer stilla sorg.
Sorgen över det vi aldrig fick. Den trygghet vi längtade efter. Orden som aldrig sades. Den frihet vi inte vågade ta. De delar av oss själva som vi lämnade för att passa in, bli älskade eller få stanna kvar.
Den sorgen är inte alltid lätt att känna igen.
Ibland visar den sig som trötthet. Ibland som rastlöshet, irritation eller en längtan som aldrig riktigt finner sitt mål. Vi försöker fylla den med prestation, bekräftelse, aktivitet eller relationer som förväntas ge oss något de aldrig fullt ut kan ge.
Inte för att vi är svaga.
Utan för att det ofta är lättare att fortsätta framåt än att vända sig om och möta det som fortfarande väntar inom oss.
Kanske börjar självomsorgen därför inte med att vi ger oss själva mer.
Kanske börjar den när vi vågar stanna kvar hos det som gör ont, utan att genast försöka förändra, förklara eller fly från det.
Inte för att fastna i sorgen.
Utan för att låta den få en plats i vårt liv, så att den inte längre behöver styra det från det fördolda.
Då förändras också innebörden av självomsorg.
Den blir inte bara något vi gör för att må bättre.
Den blir ett sätt att vara närvarande hos oss själva, också när vi inte mår bra.
Kanske är den djupaste självomsorgen därför inte att skydda sig från sorgen.
Kanske är den att ge sorgen den omsorg den en gång saknade.
Och kanske är det först då vi förstår att det inte alltid är sorgen som får oss att gå sönder.
Ibland är det alla år vi har ägnat åt att inte känna den.
Har du läst guiden Bli den du är? Om inte så kan du ladda ner den här.
