Självgnäller du? Bädda då in gnällspiken i bomull.
Hur gnatig och tjatig är du på dig själv? Smågnäller du oavbrutet om att du egentligen borde vara annorlunda eller saker du borde göra annorlunda? Smalare, roligare, rikare, snyggare, renare, klokare, framgångsrikare, mer empatisk, mer förlåtande? Eller har du andra små borden eller måsten som ältas på insidan i en gnällig ton?
Inom psykologin pratar man ofta om den inre kritikern, eller ”självkritik”. Kanske är det just det eviga tjatiga självgnället som verkligen tär. Likt droppen som urholkar stenen, men nu är det livsglädjen och själen som urholkas.
Ofta är den inre kritikern en nedärvd inre röst – en sträng, högljudd, krävande och kanske skrikig och bråkande röst. En röst som omedvetet planterades där – kanske av en förälder. Bildligt kan vi tänka oss den stränga fadern som barskt uppfostrat sina barn. – Du är en idiot!
Men tänk dig nu, bildligt talat, en evigt nästan gråtande offerkofta, mamman som tjatar och gnäller. Gör inte så, säg inte så, var inte så. – Mamma får ont i huvudet och blir så trött!
Så föds, internaliseras, en inre gnällspik, ett inre evigt tärande tjat som sedan länge krupit in under skinnet. En vass gnagande spik som nu härskar i ditt inre som en ältande inre orolig röst. Minut för minut sprider den dagligen oro i kropp och själ.
Ut med dig nu till garaget och hämta hovtången, för gnällspiken ska ut!
Dessvärre fungerar inte ett snabbt ryck och gnällspiken är borta för alltid. Ofta är det en längre kamp där mjuk självmedkänsla lägger sig som bomull runt spiken, tills spiken till slut är inbäddad i den mjuka välgörande bomullen. Kanske skaver det till lite ibland, men nu känns det mjukare och helt klart annorlunda. Så nog är självmedkänsla, acceptans och empati den bästa medicin vi nu känner till mot inre gnällspikar, eller vad tror du?
Tänker du välja att träna självmedkänsla?
