Det subjektiva ögat. du är inte så objektiv som du tror, eller hur?
Har du någon gång varit säker på att du har rätt om en annan människa?
Att du ser dem klart. Ser hur de egentligen är?
Kanske har du tänkt:
“Hon är ju så egoistisk.”
Eller: “Han är alltid så känslokall.”
Eller varför inte: “Dom där är så självupptagna, hela bunten.”
Och kanske har du också blivit förvånad när någon beskrev dig på ett sätt som inte alls stämde med hur du ser dig själv.
“Så där är jag väl ändå inte?” tänkte du. “Dom har ju missförstått allt.”
Men vad är det egentligen vi ser – när vi ser på en annan människa?
Vi ser aldrig någon direkt. Vi ser alltid genom något.
Genom våra erfarenheter, våra rädslor, våra önskningar.
Genom vårt nervsystem, vår barndom, våra försvar, vår uppväxtmiljö.
Vi ser genom lager av kultur, trauman, personlighetsdrag och försiktigt ihopplockade livssanningar.
Och ändå tror vi att vi är objektiva.
Att vår tolkning är personen.
Men i själva verket gör vi något helt annat: vi ägnar oss åt en sorts psykologisk “cherry picking” – vi plockar ut några utvalda bitar ur den andres väsen, de som matchar vårt inre manus, och bygger en berättelse. En etikett. Ett omdöme.
Och när vi gör det – tappar vi bort något avgörande:
Människan bakom berättelsen.
Vad vi kallar verklighet är i själva verket en subjektiv värld – men inte en slumpmässig sådan. Det är vår livsvärld, formad i dialog mellan oss själva och det som möter oss. Den värld vi erfar, tolkar, minns och ger mening åt.
Vi är inte observatörer av verkligheten.
Vi är medskapare.
Och kanske är det just här som en fördjupning i medvetande börjar.
När vi inte längre bara ifrågasätter den andre – utan börjar ifrågasätta vår egen blick.
När vi slutar fråga:
“Vem är du egentligen?”
Och istället börjar undra:
“Hur ser jag egentligen på dig – och varför?”
För vad händer om du vänder blicken inåt?
Vad händer om du börjar betrakta dina egna tolkningar, inte som sanningar, utan som speglar?
Om du märker att varje gång du dömer någon för att vara känslokall, kanske du egentligen skyddar dig från din egen sårbarhet.
Eller att varje gång du beundrar någons mod, kanske du anar en skärva av något som längtar efter att vakna i dig själv.
Kanske ser du då inte bara den andre klarare.
Du ser dig själv – med större klarhet.
Och kanske händer det märkliga, att det som först verkade vara en relation till “den andra” visar sig vara ett möte med en ännu oupptäckt del av dig själv.
Så nästa gång du tolkar någon – stanna upp.
Lägg märke till dina filter.
Känn efter vilken berättelse du håller fast vid.
Och fråga dig själv:
“Vem är det egentligen jag ser just nu – och vem är det som ser?”
Det kanske inte finns något mer transformerande än att se att vi aldrig sett helt klart.
Men det är i det ögonblicket vi börjar se – på riktigt.
Prenumera på vårt nyhetsbrevBli den du är
