Det som slösar bort oss
Det finns sätt att slösa bort sin tid. Inte bara på det uppenbara – skärmar, slentrian och flykt. Nej, det finns subtilare former. De som maskerar sig som kärlek, ambition eller ansvar – men som i själva verket är förklädda rädslor.
Att stanna i relationer där närvaron är borta, men rädslan för ensamheten är kvar.
Att kämpa för att bli älskad av någon som inte ens lyssnar när ditt hjärta viskar.
Att försöka vinna varje samtal – som om det fanns ett pris för att ha rätt.
Att lösa andras problem för att slippa möta våra egna.
Att följa andras drömmar för att slippa känna våra egna tveka.
Att klaga på det vi inte förändrar.
Att skapa problem som skydd mot de verkliga vi inte vill känna på.
Och så går dagarna. Fyllda av rörelse, men utan riktning. Fyllda av vilja, men utan rot. Fyllda av kärlek, kanske – men inte till oss själva.
Men tänk om inget av detta är ett slöseri?
Tänk om det är precis dessa erfarenheter som väcker oss?
För vad är det egentligen att slösa bort sin tid?
Kanske är det bara att gå genom livet utan att vakna till liv.
Kanske är varje “felriktad” relation, varje samtal vi försökt vinna, varje gång vi kämpat för att bli älskade av fel person – just det som till sist får oss att stanna upp, se på oss själva, och fråga:
Vem är jag när jag inte längre försöker?
Vad vill mitt hjärta när det inte drivs av rädsla?
Vad händer om jag inte längre jagar mening – utan stillar mig tillräckligt för att låta den visa sig?
Så blir det som först såg ut som slöseri kanske vår största gåva.
För inget väcker oss som det som smärtar.
Inget lär oss som det vi först inte förstod.
Och inget för oss närmare oss själva som att tappa bort oss, en stund.
Kanske är det då – när vi slutar försöka vara rätt, goda eller duktiga – som vi till sist återvänder till det som alltid varit sant:
Att du är redan hel.
Och att själen har aldrig bråttom.
Den vet att även tid som “slösas” leder hem.
Om du vågar lyssna.
Prenumera på vårt nyhetsbrevBli den du är
