När kroppen viskar och själen väntar
För många av oss har logik och rationalitet blivit en vana. Vi är tränade i att tänka, analysera och resonera – en färdighet som ofta uppskattas i vår moderna värld.
Men det finns en rejäl baksida. När vi ständigt vänder oss till logiken som lösning kan vi omedvetet gå vilse i tankarnas ibland något ensidiga och ytliga värld.
Vi kan säga att vi ”inte känner något” eller att vi ”mår bra” när någon frågar, och vi tror nästan fullt ut på det själva. Men under ytan viskar kanske kroppen. En vag spänning vibrerar i bröstet, en trötthet som inte går att vila bort, en klump i magen som vi knappt noterar. De kroppsliga signalerna är känslornas subtila grundspråk – ett språk som många viftar bort.
För många av oss har aldrig riktigt lärt oss att fullt ut uppmärksamma och känna våra känslor. I stället har vi lärt oss att ignorera eller undvika dem. I huvudet kan det låta så här ibland:
- ”Det är ingen idé att vara ledsen, det förändrar ju ingenting.”
- ”Andra har det värre, så jag borde inte klaga.”
- ”Det här är rationellt sett bäst, så jag borde inte känna mig osäker.”
- ”Det är ingen stor grej, jag överdriver bara.”
- ”Det är bara en fas, jag kommer komma över det snart.”
För att bryta dessa mönster krävs mod och träning. Att stanna upp och känna efter är ovant för den som levt länge som fånge i logikens värld. Det kan kännas skrämmande och obekvämt – nästan som att ta ett steg ut i ett oändligt, okänt landskap. Det är som att öppna dörren till ett rum vi inte visste fanns. Ett rum där vi kan vara hela oss själva – inte bara rationella, utan också levande, vibrerande och sårbara.Där, i den nya harmonin, börjar resan hem till oss själva. Vi börjar upptäcka kroppens signaler: hur andetaget förändras när något känns svårt, hur en varm våg kan skölja genom bröstet när vi tillåter oss att gråta, hur hjärtat slår annorlunda när vi vågar släppa taget.
Så om du misstänker att du fastnat i logikens värld kanske du kan prova att fråga dig själv:
- Vad känner jag i kroppen just nu, när jag upplever det här?
- Om jag inte hade några ord kvar, vad skulle min kropp vilja förmedla?
- Vilken känsla finns i min kropp, djupt under mina vandrande tankar?
Till en början kanske svaren är otydliga, men med tiden börjar du kanske höra det som viskats länge. När du till slut lär dig att stanna kvar med känslan, utan att fly. Det är där och då livet börjar om på riktigt. Det är där vi återfår kontakten med oss själva – i mötet mellan tankar, känsla och kropp så föds vi på nytt till en fullt ut fri och levande själ. Det är då vi blir lite mer hela, eller hur?
Prenumerera på vårt nyhetsbrev
