Bloggen om personlig utveckling

Ditt värde är inte en åsikt – det är en livsåskådning

Om du ska tro att du har ett värde – på riktigt – behöver du något som bär det.

Det räcker inte med att säga “alla människor har ett värde”. Inte om det bara är en fin tanke bland andra. Inte om du i nästa andetag dömer dig själv för att du inte presterar tillräckligt, inte är tillräckligt lycklig, inte gör tillräckligt för världen, familjen eller klimatet.

Det där lilla påståendet – att du har ett värde – är i själva verket ett enormt påstående. Det är en livsåskådning. Att tro på människans värde, och särskilt på sitt eget, kräver något större som bär det. Det måste finnas en djupare idé om vad en människa är, bortom vad hon gör eller vad hon lyckas med. Annars faller det. Och vi faller med det.

Vad bär upp ditt människovärde?

Om du tittar noga – vad lutar du dig egentligen mot när du försöker tro att du är värdefull? Är det din prestation? Vad andra tycker om dig? Hur bra du lyckas leva enligt idealen? Hur mycket nytta du gör? Inget av det håller i längden. För det räcker med att misslyckas, bli avvisad eller utmattad så vacklar hela grunden.

Men om du istället börjar från andra hållet – att människan har en inre kärna, en levande punkt av frihet, närvaro och vilja – då förändras något i grunden. Då är värdet inte något du samlar poäng till, utan något du är. Då är det din uppgift att lära känna dig själv, inte för att fixa eller förbättra, utan för att du redan är värd att upptäckas.

Det kräver mod att tro på människovärde. Det är lättare att leva i ett system där man får sitt värde genom att lyckas. Då vet man vad man ska göra: spring snabbare.

Men att vila i idén att du redan har ett värde – utan att behöva bevisa det – det är något helt annat. Det är både en tröst och en utmaning. För då finns det ingen prestation att gömma sig bakom. Då står du där som du är, med både styrka och skörhet. Och det räcker.

Vår utgångspunkt på HumaNova är enkel:

Du har ett värde. Punkt. Inte för vad du gör. Inte för vad du lyckas med. Utan för att du är människa. Och det kräver en livssyn där människan är något större än sina tankar, känslor och beteenden – där det finns ett inre ljus, en vilja att växa, en relation till något större.

Det är det vi kallar en människosyn med själ.

Och kanske är det där allt börjar. Inte med att vi lär oss prestera bättre. Utan med att vi långsamt börjar tro att vi är något mer än våra prestationer.

Vad skulle hända i dig – och i världen – om det faktiskt var sant?

Prenumera på vårt nyhetsbrevBli den du är

Inifrån kroppen – en berättelse om Rosenmetoden

Det börjar ofta med något litet. En spänning mellan skulderbladen. En tyst huvudvärk som smyger sig på i eftermiddagstimmarna. Eller en andning som aldrig riktigt vill landa djupt i magen. Kroppen viskar, men vi har lärt oss att ignorera.

Tills vi plötsligt inte kan det längre.

Rosenmetoden är inte en snabb lösning. Den är en inbjudan. En stilla viskning till kroppen att det är dags att tala. Den som lägger sig på bänken för första gången kanske väntar sig massage, men får något annat – något oväntat djupt. Ett lyssnande. En sorts närvaro som känns ovan, nästan genant, för den är så ärlig. Den säger: ”Jag är här. Du får slappna av nu.”

Och ibland händer det då. Att kroppen börjar berätta. Inte i ord, men i minnen som rör sig under huden. Kanske i en tår som plötsligt trillar ner utan att man vet varför. Eller i ett andetag som för första gången på länge känns som ens eget.

Rosenmetodens beröring är lyssnande, inte formande. Den försöker inte rätta till, inte fixa. Den försöker förstå. Och det gör något med oss. För när kroppen blir lyssnad på, så svarar den. Kanske långsamt. Kanske i tystnad. Men den svarar.

Det som ofta blir kvar efter en session är inte bara avslappning. Det är en sorts ny sorts kontakt. En försiktig inbjudan till att komma tillbaka till sig själv. Inte som ett mål, utan som ett pågående samtal. Kroppen som berättar, och vi som börjar lyssna igen.

Och det mest överraskande? Att vi kanske inte bara förändras i det ögonblicket – utan att själva lyssnandet i sig blir en vana. En nyfikenhet på vårt inre liv. Som om kroppen, efter att äntligen ha blivit hörd, fortsätter att viska till oss – också i vardagen.

Till slut börjar vi ana något märkligt: att den där stela nacken kanske inte bara ville ha massage. Kanske ville den säga: ”Du bär på något som inte längre behöver bäras.”

Så kanske är Rosenmetoden inte bara en metod. Kanske är det ett långsamt återvändande hem. Och som med alla hemresor finns det stunder av igenkänning, av vemod, av lättnad.

Kanske är det just där, i den stilla beröringens landskap, vi påminns om att det mest revolutionerande vi kan göra ibland… är att stanna upp och känna efter.

RosenterapeutLäs fler bloggar här