Bloggen om personlig utveckling

Att hitta hem i det löjliga

Det sägs att den som söker finner.
Men har ingen har berättat vad man finner.
Och ibland är det inte visdom, utan en chokladbit i fickan man glömt.

Det finns något djupt mänskligt i viljan att förstå sig själv.
Att analysera, reflektera, förfina sin inre kompass med millimeterprecision.
Det är bara det att ibland blir vi så upptagna med att leta efter själen, att vi glömmer att den kanske sitter i ett hörn och skrattar åt våra ansträngningar.

För i själens manual – om det nu finns någon – verkar det finnas ett stycke som många hoppar över: kapitlet om det heligt löjliga.

Många kan prata om vikten av närvaro, acceptans, att inte fastna i sina tankar.
Men få pratar om den stilla revolution det innebär att kunna skratta åt sig själv, mitt i en livskris, med yogamattan halvt vikt över foten och självinsikten på sniskan.

I psykosyntesen talas det ofta om delpersonligheter – de där inre figurerna som vill hjälpa till, fast på sina egna… lite överdrivna eller desperata sätt.
Men ingen sa att man måste lyssna på dem med rynkad panna.
Ibland är det mest läkande man kan göra att skratta tillsammans med sin inre martyr och säga:
“Jaha, så nu tror du alltså att hela världens känsloliv vilar på dina axlar? Igen?”

Den inre balans vi ibland söker med så stor möda, kanske inte hittas i stillhet – utan i ett fniss.
En liten påminnelse från livet självt om att vi aldrig är så viktiga som vi tror,
men alltid mer älskade än vi fattar.

För vad händer egentligen om vi lägger ner våra psykologiska verktyg för en stund,
och leker att vi redan är tillräckliga?
Vad händer om vi låter barnet inom oss rita på vår självkritik med tuschpenna
och bygga koja av våra prestationer?

Kanske händer det som alltid händer när vi slutar jaga svar.
Något mjukt. Något verkligt.
Något som känns mer som hemma än analys.

Och kanske är det just då, när vi skrattar som mest åt våra inre katastrofdelar, som vi närmar oss själens största allvar. Det som inte behöver försvaras, förstås eller förklaras – utan bara lekas fram, igen och igen, tills vi minns: det viktigaste i livet kanske aldrig var att förstå det. Utan att våga vara i det. Med ett leende.

Välkommen till HumaNova – där livet ibland får vara både allvar och lek

Prenumera på vårt nyhetsbrevBli den du är

När livet går sönder – och din själ längtar efter en nystart

Det finns stunder då marken i och under oss skälver.

En relation krackelerar. Jobbet vi identifierat oss med förlorar sin mening. Kanske är det tystnaden i oss själva som är mest öronbedövande – när inget yttre egentligen förändrats, men vi inuti inte längre hör hemma i våra egna liv.

Och så står vi där, med längtan. Nakna. Förvirrade. Rädda. Trötta på att förstå, förklara, försöka. Livskris, kallar vi det. Som om det vore ett fel att rätta till.

Men vad händer om vi tittar djupare?

Vad händer om krisen inte är ett hinder – utan en hemlig vägvisare?

Tänk om det som skaver, inte bara är något som vill bort – utan något inom dig som vill fram. En längtan du burit på länge. Kanske i tystnad, kanske förträngd. En längtan efter ett annat sätt att leva. Efter att få vara mer sann. Mer levande.

Där, mitt i röran, kanske det inte är ett sammanbrott du upplever – utan en början. En nystart. Inte genom nya projekt, nya relationer, nya versioner av dig själv att prestera – utan genom något mycket djupare:

En rörelse hemåt. Till dig.

För när allt rasar samman, är det ofta det falska som faller. Det vi byggt på rädsla, anpassning och gamla självbilder. Och kvar blir något naket. Skört. Men också ärligt.

Krisens viskning är sällan högljudd. Den ropar inte. Den viskar: “Stanna. Lyssna.” Och långsamt börjar vi höra något annat. En ton vi kanske glömt. En rörelse inifrån – som pekar mot det som verkligen betyder något.

Du kanske inte vet vem du är längre. Men det är ofta där det börjar.

Inte ett slut. Utan en övergång.

Från det du trodde du borde vara – till den du faktiskt är.

Så om du just nu står mitt i det – med smärta i bröstet och kaos i huvudet – kanske det är livets sätt att säga: Nu är det dags.

Dags att sluta springa ifrån dig själv.

Dags att lyssna till din längtan.

Dags att – på riktigt – bli den du är.

Prenumera på vårt nyhetsbrevBli den du är