Bloggen om personlig utveckling

Existentiell hälsa – Nytt modeord, urgammal sanning

Under nästan tre decennier har vi på HumaNova haft privilegiet att möta tiotusentals svenskar och ledare i deras sökande efter existentiell hälsa. Genom deras möten med andra människor har vårt arbete spridits vidare som ringar på vattnet och nått hundratusentals fler. Ett utvecklande och utforskande sökande som ofta börjar med känslan av att något saknas – trots yttre framgångar, god hälsa eller stabila relationer.

Det är en längtan efter djupare mening och ett klarare sammanhang. En längtan att våga ställa de stora frågorna om livet, döden, ensamheten och kärleken – och att upptäcka vem man är bortom roller och förväntningar. Denna längtan är varken ny eller ovanlig, utan tidlös och universell. Den har följt oss genom historien, burits av generation efter generation.

Så när regeringen och Folkhälsomyndigheten nu i rapporten – Kartläggning av aktörer med koppling till existentiell hälsa plötsligt upptäcker och uppmärksammar existentiell hälsa, välkomnar vi dem med ett varsamt leende och tackar ödmjukt: ”Äntligen, välkomna efter!”

Vad är existentiell hälsa?

Existentiell hälsa handlar om att uppleva mening, känna sammanhang och ha förmågan att hantera livets ofrånkomliga osäkerheter. I Folkhälsomyndighetens nya kartläggning beskrivs det med ord som meningsfullhet, sammanhang och modet att möta livets stora frågor. Det är frågor om livet och döden, om hopp och förtvivlan – och att möta dem med ett öppet hjärta och sinne.

För oss på HumaNova är detta en naturlig del av vardagen. Inte för att vi tror att vi har alla svar, utan för att vi vet att livet finns just i frågorna. Existentiell hälsa handlar inte om att undvika det svåra, utan om att finna en inre trygghet mitt i stormens öga. Där, mitt i livets rörelse och ovisshet, finns både styrka och visdom.

När samhället vågar känna efter på riktigt

Att regeringen nu lyfter frågan om existentiell hälsa visar att vi långsamt börjar se hela människan – med behov av mening, sammanhang och djupare livsinnehåll. Det är som i berättelsen om kejsarens nya kläder: det självklara blir plötsligt synligt för alla. Denna längtan efter inre mening har alltid funnits och kan varken stillas av materiell trygghet eller snabba lösningar.

När vi som samhälle erkänner detta kan det vara början på ett skifte i synen på folkhälsa – där vi förstår att välmående inte bara handlar om fungerande kroppar och starkt psyke, utan också om att ge plats för själens behov. Det är först då vi kan möta livet med både känsla och eftertanke i varje möte och varje ögonblick.

Från självkännedom till mod att vara sig själv

Hos oss har det alltid handlat om något mer än bara existentiell hälsa. Det handlar också om modet att vara människa, och sig själv fullt ut. Att våga ställa frågor som inte har färdiga svar. Att stå kvar i det okända, i ovissheten, och ändå känna sig trygg. Att känna att vi alla, djupt där inne, är delar av något större – en gemenskap eller ett sammanhang vi kanske aldrig fullt ut kan förstå, men som alltid finns där och bär oss.

Och visst kan vi känna oss stolta över att vi, på vårt ödmjuka sätt, varje år bidrar till att detta mod sprids till allt fler människor. Utan att egentligen behöva säga det högt, vet vi att vårt arbete gjort skillnad – för alla dem som vågat känna efter och lyssna till sitt hjärta.

Ett perspektivskifte som förändrar allt

Kanske är det dags att lyfta blicken lite högre och blicka djupare inåt. Istället för att försöka bli något nytt kan vi minnas vilka vi redan är. Vad händer när vi släpper idén om att vi är separerade från varandra, från världen och från livet självt? Tänk om existentiell hälsa inte bara handlar om individens sökande efter mening, utan också om insikten att vi är en del av allt – en oändlig helhet där vårt hjärta slår i takt med universums puls.

Då blir det tydligt att det inte bara handlar om ett nytt modeord, utan ett sätt att uppleva en tidlös sanning: att vi redan är hela, att vi redan är hemma. Och kanske är det just här, i denna insikt, som den djupaste och mest meningsfulla upptäckten väntar – att det alltid finns mer att upptäcka, mer att vara och mer att leva.

Vägar att växa – inifrån och ut

När vi ser oss själva som en del av något större öppnas också nya vägar för lärande och växande. På HumaNova erbjuder vi utbildningar och kurser inom personlig utveckling, ledarskap, coaching och samtalsterapi – program som ger både insikter och praktiska verktyg för att leva mer i linje med den du redan är.

Läs fler bloggar här Se utbildningar 

Du är ju sån – eller?

De diskuterade något litet. Något som egentligen inte borde ha lämnat spår. Ett val av film, en fråga om vem som skulle boka tågbiljetterna. Det var vardagligt. Men det var där det hände – igen.

“Du brukar ju inte vilja ta beslut om sådant”, sa han medan han slog ihop laptoppen. Inte med irritation. Snarare med ett tonfall som någon använder när de minns gamla vanor. Hon log svagt, men något i hennes axlar sjönk. Det var inte vad han sa. Det var vad som dolde sig i det outsagda – som att han redan visste hur hon skulle reagera. Som att han kände hennes inre värld bättre än hon själv. Han visste ju. Hur hon fungerade. Hur hon kände. Hur hon skulle välja.

Eller?

Det är lätt att det smyger sig in, detta nästan omärkliga tolkningsföreträde. Inte i form av hårda ord eller stora svepande förklaringar, utan i små antydningar. Mönster som upprepats. Påståenden som nästan låter omtänksamma, men som samtidigt definierar.

“Du gillar ju inte att planera för långt fram.”
“Du har alltid svårt att välja restaurang.”
“Det där är ju inte riktigt din grej.”

Saker som kanske stämde en gång. Eller ibland. Men som nu blivit till en karta han hållit fast vid – en karta han byggt av hennes vägar. Med goda avsikter. Men också med förvissningen att han “ser” henne bättre än hon ser sig själv.

Och hon? Hon börjar tveka på sina impulser. Vänta med att säga vad hon känner. Tänka efter: är det där verkligen jag? Eller är det bara vad han tror att jag är?

För där, i denna subtila psykologiska snedfördelning, förskjuts något i tystnad. Den ena börjar föreställa sig den andre som statisk. Som definierbar. Som ett färdigt kapitel.

Men människor är inte kapitel. Vi är hela bibliotek. Och ingen, inte ens den vi lever med, kan veta exakt vad som ryms på våra inre sidor.

Så vad händer när vi slutar läsa varandra som färdiga böcker?

Vad händer om han säger: “Jag tror jag vet hur du funkar – men jag kanske har fel. Vill du berätta själv?” Och hon får plats att vara något nytt. Inte något helt annat – men något nyanserat. Motsägelsefullt. Levande. För när vi ger varandra det utrymmet – då uppstår något mjukt. En rörelse. En nyfikenhet som tillåter båda att utvecklas utan att förlora varandra. Och därifrån… kanske ett steg till.

Ett steg bort från behovet att förstå allt. Ett steg in i det oväntade. Där relationen inte längre är något man löser, utan något man deltar i. Där vi inte längre söker förklaringar som låser, utan samtal som öppnar. Tänk om det är så att den som alltid tror sig veta hur den andra är, riskerar att bara se sin egen spegelbild. Och att kärleken inte handlar om att känna igen – utan att gång på gång våga upptäcka.

Så vi går kanske inte hand i hand för att leda varandra rätt. Utan för att kunna gå vilse tillsammans – utan rädsla, utan karta, med blicken fäst på det vi ännu inte förstått.

Prenumera på vårt nyhetsbrevBli den du är