Bloggen om personlig utveckling

Du vet hur man håller ihop. Du har gjort det i åratal. Samlat dig, tagit ansvar, varit den som lyssnar, ordnar, förstår. Du har anpassat dig för att relationer ska fungera, bitit ihop för att jobbet ska rulla, sträckt dig för att vara den bästa versionen av dig själv. Det har fungerat. På ytan.

Men något i dig har börjat röra sig. Knappt märkbart först. En stilla trötthet. Ett tvivel som inte går att förklara. En känsla av att det liv du byggt inte riktigt bär längre – trots att det fortfarande ser hållbart ut från utsidan.

Det är inte dramatiskt. Inga stora kriser kanske. Bara en insikt som långsamt bryter igenom: det måste finnas något mer än det här. Något som är sant. Inte större. Inte bättre. Men mer… verkligt.

Du märker att du börjar säga nej till saker du förut sagt ja till. Inte för att du borde – utan för att något i dig inte längre går med. Du dras inte längre mot att vara den som får allt att fungera. Något i dig börjar hellre vilja få vara.

Och samtidigt känns det märkligt. Som om du går från att ha kontroll till att stå på en plats där du inte längre vet exakt vem du är. Som om något inom dig håller på att skalas bort – inte som förlust, utan som befrielse.

Du kanske har kallat det ett vägskäl. En livsfas. En mitt-i-livet-reflektion. Men innerst inne anar du att det inte handlar om att hitta ett nytt mål. Det handlar om att sluta springa från det som alltid funnits där. Du själv.

Inte du som roll. Inte du som funktion. Utan du som närvaro. Du som längtan. Du som tyst vet något utan att kunna formulera det.

Och det är där det börjar. Inte när du försöker bli någon. Utan när du stillnar och märker att du redan är.

Det finns platser där den typen av närvaro får utrymme. Där det du inte kunnat sätta ord på kan börja formas i samtal, i möten, i tystnad. Bli den du är är en sådan plats. Inte för att den ger dig svar – utan för att den hjälper dig stanna tillräckligt länge i frågan.

Och kanske märker du till slut att det inte är något fel på dig. Att det aldrig varit det.
Att du inte är för mycket.
Att du inte är för lite.
Att du bara är på väg hem.

Prenumera på vårt nyhetsbrevBli den du är

Du har hört det förut. Att vi speglar oss i varandra. Att varje reaktion i mötet med andra säger något om oss själva. Inte om den andra. Inte om världen. Och ändå. När någon inte svarar, när någon inte lyssnar, när någon inte håller det du hoppades på – känns det inte ändå som om det är dom som gör något med dig?

Det är lätt att förstå det här på ett plan. Lätt att se mönstret hos andra. Lätt att undervisa i det, spegla det, förklara det med precisa begrepp. Men hur ofta märker du att det är just du som drabbas? Hur ofta hör du tonen i din egen inre röst när den säger: ”Så där kan man inte göra”?

För det är ju så, att även den mest insiktsfulla av oss bär på skuggor vi hellre tolkar som verklighet. Ensamhetens tagg klär vi i yttre brist. Rädslan för övergivenhet kallar vi för rimlig oro. Kontroll och misstro kläs i dräkt av ansvar och vaksamhet.

Vi säger att vi släppt behovet att bli förstådda, men kan ändå inte riktigt vila när någon inte möter oss på det sätt vi önskat. Vi tror att vi är fria från illusionen om att förändra andra, men något i oss försöker fortfarande anpassa, påverka, förklara – i hopp om att något där ute ska förändras, så att vi slipper känna det vi känner.

Men kanske är det så att vi inte bara ser världen – vi skapar den, varje gång vi reagerar. Och att det vi mest av allt undviker att se, ofta är det som allra tydligast projiceras på någon annan. Du vet det här. Du har hört det. Du har tänkt det. Men vågar du verkligen låta det angå dig?

Tänk om varje gång du stör dig, varje gång du känner dig avvisad, varje gång du blir besviken – så är det inte bara en reaktion, utan en inbjudan. Inte en störning, utan en vägvisare. Inte ett svek, utan en spegel. Vad händer om du tittar längre i spegeln den här gången?

För vad händer om du inte längre försöker släta ut vattenytan? Vad händer om du låter det krusa, om du sitter kvar när allt vill dra dig därifrån? Då, när du inte längre flyr, kämpar, spekulerar – kanske är det då du ser ditt eget ansikte, för första gången.

Inte som en tanke. Inte som en teori. Utan som ett tyst igenkännande: det här är jag.

Och när du ser det – faller allt annat bort. För det finns inget mer att förklara. Inget mer att förändra. Inget mer att hålla fast i. Du kan bara möta dig själv.

Och sjön? Den speglar dig oavsett. Men bara i stillheten ser du det.

Prenumera på vårt nyhetsbrevBli den du är