När tystnaden inte räcker
Det finns ett särskilt slags mod i att bli stilla.
Att inte svara direkt. Att inte förklara sig, försvara sig eller försöka bli förstådd.
Att ta ett steg tillbaka – och stanna där.
Men vad händer om den tystnaden, som vi hoppades skulle bära klarhet, istället lämnar oss med ännu fler frågetecken? När inget förändras. När ingen verkar märka något alls.
Vad händer då i oss?
Kanske kommer vi då i kontakt med något oväntat. En ny sorts smärta, visst – men också en ny sorts nyfikenhet. Inte på den andre, utan på oss själva.
Vem är jag, när jag inte längre speglar mig i någon annans respons?
För verklig förändring börjar sällan med någon annans agerande. Den börjar i det ögonblick vi slutar vänta på att bli sedda, och istället börjar se. Inåt.
Det verkliga skiftet handlar kanske inte om att lämna något bakom sig – utan om att börja gå i en annan riktning. Inte för att vinna, inte för att bevisa, inte för att bli saknad.
Utan för att något i oss börjar ana att det finns ett liv bortom väntan. Ett värde som inte står och faller med bekräftelse. Ett inre hem som alltid funnits där, men som först nu blir synligt.
Och i den tystnaden – som inte längre är ett spel, utan ett viloläge –
börjar vi höra något annat.
Kanske inte det svar vi längtat efter.
Men ett svar ändå. Ett vi inte visste att vi behövde.
Vi står kvar, inte för att någon ska se oss –
utan för att vi själva börjat se.
Inte för att väcka ånger –
utan för att något i oss slutat vänta.
Och kanske är det just där,
i det vi inte längre försöker få,
som vi plötsligt får något tillbaka.
Något stilla. Men avgörande.
