Släpp taget…
Tänk dig att du går längs en strand. Vågor smeker mot klipporna, stiger och faller i en lugn evig rytm. Du känner den svala vinden lätt mot din kind, hör måsarnas vingslag högt uppe i himlen. Det är helt enkelt en av de där magiska stunderna då allt känns precis rätt, som om universum bara är till för dig.
Men så, lika plötsligt som vinden vänder, är känslan borta. Ett moln seglar in över solen, vinden blir kallare och plötsligt känns allt annorlunda. Vart tog friden vägen? Och varför var den så svår att hålla fast? Det är något märkligt med oss människor. Vi längtar efter de där stunderna av harmoni, de där sällsynta ögonblicken när allt faller på plats. Men när vi försöker greppa tag om dem, rinner de som sand genom våra fingrar.
Varför är det så?
Varför känner vi oss så ofta frustrerade och missnöjda, medan de där stunderna av frid och lycka bara tycks smyga sig på oss ibland – som om de leker kurragömma? Kanske, säger en vis röst någonstans djupt inom dig, kanske är det just i jakten vi går vilse. Vi jagar efter lycka, som om det vore en trofé att sätta på hyllan. Men vad händer när vi springer för snabbt? Jo, vi missar landskapet. Vi missar de små, tysta stunderna där livet faktiskt sker – just här och nu.
Roberto Assagioli, talade om att vi ofta identifierar oss med våra tankar och känslor. Vi fastnar i dem som flugor i en spindelväv och tror att vi är våra frustrationer, vår otillräcklighet, vår oro. Men tänk om vi bara är de som upplever dessa känslor, som står vid sidan och betraktar dem, precis som vi kan stå vid havet och se vågorna komma och gå?
Det är som om vi hela tiden försöker bygga ett sandslott som aldrig kan stå emot tidvattnet. Och varje gång vi ser vågorna närma sig, känner vi frustration och rädsla. Men tänk om vi i stället kunde stå där och bara se hur vattnet sveper in, se hur sanden förändras, och förstå att även detta är en del av livet? Vågor kommer och går, precis som våra känslor.
Och kanske är det just där, i den mystiska växlingen mellan storm och stillhet, som vi kan hitta något djupare. Friden vi söker är inte en destination, utan en följeslagare vi bara upptäcker när vi slutar jaga.
Kanske, om vi lyssnar riktigt noga, viskar vågorna till oss:
”Släpp taget – allt är precis som det ska vara!”
