Närheten vi söker – och vad kroppen redan vet
Det började som något svårfångat. En känsla som inte riktigt ville låta sig beskrivas, men som levde i kroppen, som en låg viskning genom åren. En längtan efter närhet, efter att få vila i någons famn, att få vara nära utan krav.
Det var som att huden mindes något som sinnet glömt. Hon sökte efter det i relationer, i ord, i blickar. I famnar som höll för kort, i samtal som inte riktigt nådde fram. Och även när närheten fanns där, kändes den aldrig helt tillräcklig. Som om hon alltid sträckte sig lite längre än den andre kunde nå.
Kroppen fortsatte att hoppas, fortsatte att längta. Efter värme, efter att bli förstådd, efter att vara helt mottagen. Hon blev skicklig på att läsa av andra, att anpassa sig, att vara den som fanns där. Men inom henne levde något som aldrig riktigt blev mättat.
Och ändå – det var kroppen som visste. Det var där den verkliga berättelsen låg. Inte i analyserna, inte i förklaringsmodellerna, utan i ett stumt, stilla vetande. Ett vetande som inte ropade, men som aldrig tystnade.
Till slut kom en punkt då hon inte längre orkade söka utåt. Det var ingen stor dramatik, bara en mild uppgivenhet, en sorts vila. Hon slutade springa. Inte för att hon gett upp – utan för att hon ville höra. Ville känna.
Det var då hon hörde talas om Rosenmetoden. Någon beskrev den som ett språk för kroppen. En varsam beröring som inte krävde prestation. Som lyssnade snarare än rättade till. Hon visste inte exakt vad det var – men hennes kropp visste. Den svarade ja.
Och i det stilla rummet, där ingen ville något av henne, började något ske. Inte snabbt, inte högljutt. Men djupt. Hon mötte sig själv, utan att behöva förstå. Bara känna. Bara vara kvar.
Det var där hon upptäckte att den närhet hon alltid längtat efter inte handlade om någon annans famn. Det handlade om hennes egen. Den hon bar inom sig. Den som väntat hela livet på att bli återfunnen.
Närheten vi söker, visade det sig, är kanske inte något vi behöver finna – utan något vi behöver minnas. Kroppen vet. Den minns hur det känns att vara hel.
Och ibland, när vi är stilla nog, kan vi höra den viska:
Jag är här. Och jag lämnar dig inte.
