Vi måste prata om sorg
Tänk dig att du ger ut din självbiografi när du fyller 80 år. Hur spännande tror du den blir om du beskriver livet som en enda lång räkmacka? Förmodligen skulle det bli en outhärdlig bok. Livet består ju av både glädje och sorg, det är det som gör det så fantastiskt. Men hur kommer det sig att vi är så ovilliga att acceptera de känslor som ofta benämns som ”negativa”?
Ett människoliv innehåller så ofantligt mycket. Vänskap, karriär, kärlek, barn och resor för att ta några exempel. De allra flesta av oss förväntar sig att livet ska ge oss allt detta. Vi ser det som självskrivet att få uppleva känslor som glädje, bekräftelse, förälskelse och lycka.
Men faktum är att det är omöjligt att leva ett liv utan att även drabbas av förluster. Uppsägning, svek, sjukdom, ekonomiska trångmål och närstående som dör hör också till livet. Och med det följer också smärta och sorg som för många inte är alls lika självklart att acceptera.
Inte sällan ser vi det som ett misslyckande att känna känslor som nedstämdhet, oro och ångest. Visst kan det vara okej att sörja en stund efter en händelse men efter ett par veckor säger vi åt oss själva att rycka upp oss och gå vidare. Trots att vi kanske inte är redo. Omgivningen kan också ha svårt att hantera att sorgen drar ut på tiden. Släkt och vänner står handfallna och kommer med hejarop likt: ”Ryck upp dig, det ordnar sig. Det där var väl inget. Jag vet en som…” Och så får vi en historia serverad som får vår egen att blekna i jämförelse. Och så kommer skammen. Så vi biter ihop och går till jobbet istället.
Det sägs att det finns åtta grundkänslor (eller sju eller tio, beroende på vem du frågar): glädje, nyfikenhet, överraskning, ilska, rädsla, skam, äckel och sorg. Alla känslorna behövs och har lika stort värde. Men trots det försöker vi undvika vissa av dem.
Paradoxalt nog så kommer allt det vi flyr ifrån eller trycker undan tillbaka med ännu starkare kraft. Om vår strategi är att stänga av och trycka undan kan det sluta med att vi får ont i ett ben, i ryggen eller kanske i hjärtat istället. Det är som om sorgen ber om att få bli sedd och omhändertagen, om inte på den ena sättet så på det andra sättet.
Vill vi ha det så? Vill vi stänga av och bita ihop och få ont i hjärtat? Tänk om vi istället skulle prata med varandra. Om hur min sorg ser ut och hur din ser ut. Dela med oss. Säga till varandra att det är okej att vara ledsen och sörja. Du på ditt sätt och jag på mitt. Precis så länge vi behöver. För om vi bejakar sorgen också, låter den få samma plats som glädjen och nyfikenheten, kommer den förmodligen inte pocka så hårt på uppmärksamhet.
För livet är både sött och salt. Mjukt och hårt. Fint och fult. Allt det där som vi vill läsa i en riktigt bra kioskvältare till självbiografi.
