Med vilka förväntningar går du på semester?
Alla har vi en tendens att föreställa oss hur det ska bli i framtiden. Ju mer vi längtar efter något desto mer målar vi upp i vårt inre hur det kommer att bli. Som inför semestern till exempel. Då ska vi ta igen allt vi missat med våra nära och kära. Tyvärr hänger alltför höga förväntningar ofta ihop med besvikelse om det inte blir just exakt så som vi tänkt…
Semestern står för dörren och nu äntligen ska du få tid till relationerna. Nu ska du ta igen alla de kvällar du tog med dig jobbet hem/var för trött/inte hade tid och upprepade pappa Åbergs ”Jag ska bara…” som ett mantra när barnen/hunden/sambon pockade på uppmärksamhet.
Du tänker att nu. Nu är jag klar med alla måsten. Nu ska vi umgås och komma varandra nära igen. Du ser ett pärlband av kvällar framför dig då barnen självmant ligger i sina sängar redan klockan nio. Trötta, nöjda och glada efter dagens alla glassar och många bad. Du ser din sambo hälla upp den sista skvätten vin i ditt glas, lägga en filt om dina axlar och i stearinljusets fladdrande sken ska ni öppna er för varandra. Ömt och förtroligt. Varje kväll ska ni prata, lyssna och försonas kring de kvardröjande, skavande missförstånd som fick stoppas undan och ge plats för vardagens alla måsten. Nu ska ni hitta tillbaka till passionen. Nu finns det tid. Nu kommer allt bli perfekt.
För många kan det bli just så härligt men för andra kanske det blir tvärtom. Besvikelse efter besvikelse staplas på varandra. Regnet vräker, barnen bråkar och sambon somnar varje kväll klockan nio. Faktum är att det i skiftet augusti/september lämnas in flest skilsmässoansökningar på hela året. Följt av januari. Efter ledighet och semestrar.
Kanske är det just på grund av de höga förväntningar vi ofta har. Vi föreställer oss hur härligt allt kommer att bli. Likt en regissör målar vi upp scenerna som vi vill ha dem och lägger repliker i våra familjemedlemmars munnar. Sen blir det inte så. Besvikelserna blir för många. Drömmar går i kras.
Tänk om vi istället kan acceptera att det är som är. Kanske ta ett kliv tillbaka och se vad som händer om man inte är där och petar och regisserar och skapar en bild av den perfekta slutscenen. Tänk om vi går in i semestern med öppet sinne och en vilja till att låta allt bara få vara som det är.
Lite mer go with the flow.
Vad tror du händer då?
