Att få vara en gåta för sig själv
Det finns dagar då vi inte förstår oss på oss själva.
Du kanske känner dig ledsen utan anledning.
Säger saker du inte riktigt menar.
Reagerar starkt på något litet – eller känner ingenting alls när du “borde” bry dig.
Och du tänker:
Vad är det för fel på mig?
Men tänk om det inte är fel.
Tänk om det bara är djupt mänskligt att vara ett mysterium?
Vi är uppfostrade att tro att vi ska förstå oss själva.
Analysera, kategorisera, reglera.
Men människan är inte ett excelark.
Du är mer som en dikt än en manual.
Mer som ett hav än en checklista.
Och kanske är det just i det oförståeliga – i det motsägelsefulla, komplexa och vilsna – som vi faktiskt får kontakt med något större.
Något som inte går att greppa.
Bara uppleva.
Ibland i form av en känsla vi inte kan sätta ord på.
Ibland som en längtan vi inte visste att vi bar på.
Ibland som en stilla rymd i hjärtat.
Så vad händer om du slutar försöka förstå dig själv hela tiden?
Vad händer om du istället lutar dig in i det okända?
Inte som en uppgivenhet – utan som en vördnad.
För kanske är det där själens språk bor.
Inte i logiken, utan i symbolerna.
Inte i tydligheten, utan i gåtan.
Och när du tillåter dig själv att vara ett mysterium –
börjar du också möta andra med mer mjukhet.
Du behöver inte längre förstå dem fullt ut för att älska dem.
Och kanske är det så det fungerar:
Vi närmar oss varandra – när vi tillåter att vi aldrig blir helt begripliga.
Så nästa gång du känner dig oförklarlig, motsägelsefull eller bara märklig –
ta ett djupt andetag.
Och tänk:
Just nu får jag vara människa.
En levande gåta i rörelse.
Och kanske är det mer än nog.
