Tjafs och kärlek
Det är lätt att tänka att en bra relation är en relation där man inte tjafsar.
Där man förstår varandra, vill varandra väl och har lärt sig att acceptera olikheter. Där det finns värme, omtanke och kärlek.
Och visst. En relation fylld av tjafs men utan kärlek blir ganska snart outhärdlig. Diskussionerna handlar till slut inte längre om det man trodde att de handlade om. Vem som glömde, vem som sa vad eller vem som borde ha förstått. Tjafset blir istället ett sätt att försöka bli sedd, få rätt eller skydda sig från den andre.
Men kanske finns det också något märkligt tomt i en relation där det aldrig tjafsas.
Där allt förstås. Allt accepteras. Ingen riktigt stör den andre.
För kärlek utan friktion riskerar att bli en kärlek utan riktigt möte.
Att tycka om någon är inte samma sak som att låta den människan komma nära nog för att påverka en. När två människor verkligen möts kommer de ibland att vilja olika saker. Se olika verkligheter. Bli besvikna på varandra. Säga ifrån. Missförstå och försöka förstå igen.
Det är kanske där tjafset får en annan betydelse.
Inte som motsatsen till kärlek, utan som en möjlig del av den.
Tjafs kan vara:
Men vänta, så där ser inte jag det.
Det där gjorde faktiskt ont.
Nu lyssnar du inte på mig.
Jag vill något annat.
Förklara hur du menar.
Inte särskilt högtidligt. Ibland inte ens särskilt moget.
Men levande.
För en relation behöver både närhet och olikhet. Både tillhörighet och en egen röst. Förmågan att vila hos varandra och modet att ibland störa varandras bild av hur världen borde vara.
Kanske är det först när båda får finnas som relationen kan fördjupas.
Det gäller inte bara kärleksrelationer. Vänskap, familjer, arbetsgrupper och kanske hela samhällen behöver samma rörelse. Utan kärlek blir olikheten lätt kamp. Utan olikhet riskerar kärleken att bli anpassning.
Och utan vare sig kärlek eller tjafs återstår något ännu tommare.
Likgiltigheten.
Kanske är därför lite tjafs inte alltid ett tecken på att något har gått sönder.
Ibland är det tvärtom ett tecken på att två människor fortfarande finns där. Nära nog för att beröra varandra. Olika nog för att inte försvinna in i varandra. Och med tillräckligt mycket kärlek för att stanna kvar när det skaver.
Då behöver kanske inte allt bli fridfullt.
Kanske är allt, åtminstone för en stund, precis som det ska vara.
Vill du kanske lära Par utforska hur de kan vara kärleksfulla och tjafsa på ett utvecklade respektfullt sätt.
