Vågar du riva huset inom dig?
Du har ett hus. Jag också.
Inte bara det vi bor i. Det andra huset. Det som byggts av våra erfarenheter, rädslor, längtan och slutsatser om hur andra människor fungerar.
I det huset finns regler. I mitt hus svarar man när någon skickar ett meddelande. I ditt kanske man hör av sig när man har något viktigt att säga. Jag tolkar din tystnad som ointresse. Du tolkar mina frågor som krav.
I mitt hus visar man kärlek genom att ligga steget före. Sedan blir jag besviken när du inte gör likadant. Du kanske visar kärlek genom att lita på att jag säger till om jag behöver något.
Jag känner mig lämnad ensam.
Du tycker att du ger mig frihet.
Vi bjuder in andra och blir förvånade när de inte förstår planlösningen.
Huset byggdes av en anledning
En del av oss har ett stort rum för ansvar. Där finns listorna och känslan av att allt faller om vi släpper taget. Vi är pålitliga. Men kanske har vi så svårt att lämna över att ingen annan får göra på sitt sätt.
En del har byggt ett rum för självständighet. Där behöver vi ingen och vill inte vara till besvär. Vi kallar det frihet. Ibland är det ett skydd mot att behöva någon som kanske inte finns där.
Några har ett gästrum där andras känslor och behov alltid är välkomna. Vi lyssnar, förstår och anpassar oss.
Det märkliga är bara att det inte verkar finnas något eget sovrum.
Var tog jag själv vägen?
Andra har ett låst källarutrymme för ilskan, skammen eller sorgen. Vi går helst inte ner dit. Men när något skramlar blir vi lätt irriterade på den som står närmast.
”Du gör mig så arg.”
Kanske gjorde den andre något som behöver tas på allvar. Men kanske öppnade hon också en dörr till något som redan fanns där.
Huset byggdes för att skydda oss. Den duktiga, den starka, den förstående och den som aldrig behöver någonting har alla hjälpt till att hålla taket uppe.
Frågan är om de fortfarande ska bestämma hur hela huset ser ut.
När självkännedom blir ny färg på gamla väggar
Vi som har arbetat med oss själva kan få särskilt välmöblerade hus.
Vi har kanske gått i terapi, läst böcker och fått ett språk för vårt inre. Det är värdefullt. Men det gör oss inte automatiskt fria.
Vi kan kalla en tjock mur för en sund gräns. En låst dörr för integritet. Rädslan för att behöva någon för självständighet. Kontroll för ansvar och konfliktundvikande för acceptans.
Vi kan till och med analysera den andre så skickligt att vi slipper möta henne.
”Jag vet varför du reagerar så här.”
Visst kan orden stämma. Men vad händer med mötet när jag använder min självkännedom för att få sista ordet?
Ibland är medvetenhet bara ny färg på en gammal vägg.
Allt vi målar får vår färg. Den som varit övergiven färgar tystnad med övergivenhet. Den som varit kontrollerad färgar frågor med kontroll. Den som måste förtjäna kärlek färgar missnöje med otillräcklighet.
Till slut ser vi inte längre färgen. Vi tror att väggen verkligen ser ut så.
Vi försöker gärna riva någon annans hus
När två människor möts, möts också två hus.
Vi står gärna utanför den andres med släggan. Om du bara kunde öppna fönstret. Ta bort väggen.
Samtidigt låser vi vår egen dörr.
När någon ifrågasätter mitt perspektiv kan hela huset kännas hotat. Då försvarar jag mig, drar mig undan eller letar bevis på att jag har rätt.
Och varje försök från dig att riva gör mig ännu mer upptagen av att förstärka.
Det är därför ingen annan kan riva mitt hus åt mig.
Den vägen måste jag välja själv.
Vad händer när en vägg faller?
Att riva sitt hus betyder inte att göra sig av med sin historia. Inte heller att den andre alltid har rätt eller att vi ska acceptera sådant som skadar oss.
Det betyder att se att min bild är just en bild. Min upplevelse är sann, men kanske inte hela sanningen om dig.
Det kan börja med en obekväm fråga:
Vad i mitt hus gör detta till den enda möjliga tolkningen?
Om jag river väggen mellan mig och min längtan kanske jag kan säga ”jag saknar dig” i stället för ”du bryr dig aldrig”.
Om jag öppnar dörren till ilskan kanske jag hittar en gräns som behöver uttryckas, utan att göra dig till en dålig människa.
Om jag tar bort ett lager gammal färg kanske din tystnad får vara tystnad en stund. Jag kan fråga vad den betyder för dig innan jag bestämmer vad den betyder för mig.
När en vägg faller kommer det in mer ljus. Också på sådant vi helst hade sluppit se.
Vi kan upptäcka att relationen är varmare än vår rädsla låtit oss tro. Att den andre försökt nå oss på sitt språk.
Men vi kan också se att något saknas. Att en gräns har passerats. Att relationen inte håller bara för att vi förstår den.
Skillnaden är att vi ser från en friare plats. Vi reagerar inte bara för att rädda huset.
Perspektiven vi bär var kanske inte självvalda från början. En gång behövde vi dem. Men som vuxna blir det vårt ansvar om de ska få stå kvar och fortsätta styra våra relationer.
Kanske är du inte huset.
Kanske är du den som bor där. Den som kan öppna ett fönster och riva en vägg som inte längre behövs.
Så innan du tar släggan och går över till någon annan, stanna i din egen hall.
Vad försvarar du?
Vad behöver du fortfarande?
Och vad är du redo att riva?
Vill du få hjälp att upptäcka ditt eget hus och de mönster som styr? I utbildningen Bli den du är arbetar vi upplevelsebaserat med att förstå det vi byggt för att skydda oss – och göra friare, mer medvetna val.
