En arg man och en ros
Det var en gång en arg man som längtade efter något mer i livet. Efter att ha känt på tomheten länge bestämde han sig till slut för att skaffa sig en ros. Han gav rosen den bästa platsen i trädgården där den skulle kunna växa och må bra.
Allt var perfekt, nu hade han äntligen någon att älska och vara med. Någon som gav glädje och skönhet i hans liv. Han pratade ofta med rosen, men arg som han var berättade han också för rosen hur illa allt var och hur eländigt allt var. Ibland skrek han ut sin frustration till rosen och ibland gnällde han bara och tyckte synd om sig själv. Då och då fick även rosen sin beskärda del av ilskan och blev kallad både det ena och andra som att den var ful, fel och trist.
Rosen njöt av sällskapet och tog emot allt den fick för att växa. Inget kunde hindra rosen att bli större och större och vackrare och vackrare. För i rosen som i oss alla fanns en ostoppbar vilja och kraft att växa och rosen fick allt den behövde.
Nu byter vi ut ordet ros mot barn. Läs texten en gång till! Tänk om det var ett barn.
Barnet liksom rosen, har en ostoppbar växtkraft. En inneboende rörelse som inte går att stoppa. Men till skillnad från rosen lever barnet inte bara på syre. Barnet lever på empati, acceptans och den har öron.
Så till skillnad från rosen blir barnet påverkat i sin utveckling. Barnets växande begränsas och barnet kommer känna sig fel och ful av allt den arga mannen sagt. Orden kryper under skinnet på barnet och tar fäste i självbild och därmed självmedkänsla.
Så föds där en livslång kamp för barnet att se vad som hindrar det naturliga växandet. Kampen för att få syn på allt som står i vägen för det naturliga växandet.
För långt där inne finns rörelsen kvar, växtkraften har aldrig försvunnit. Viljan att bli den blomma vi är ämnade att bli försvinner aldrig.
