Bloggen om personlig utveckling

Du har hört det förut. Att vi speglar oss i varandra. Att varje reaktion i mötet med andra säger något om oss själva. Inte om den andra. Inte om världen. Och ändå. När någon inte svarar, när någon inte lyssnar, när någon inte håller det du hoppades på – känns det inte ändå som om det är dom som gör något med dig?

Det är lätt att förstå det här på ett plan. Lätt att se mönstret hos andra. Lätt att undervisa i det, spegla det, förklara det med precisa begrepp. Men hur ofta märker du att det är just du som drabbas? Hur ofta hör du tonen i din egen inre röst när den säger: ”Så där kan man inte göra”?

För det är ju så, att även den mest insiktsfulla av oss bär på skuggor vi hellre tolkar som verklighet. Ensamhetens tagg klär vi i yttre brist. Rädslan för övergivenhet kallar vi för rimlig oro. Kontroll och misstro kläs i dräkt av ansvar och vaksamhet.

Vi säger att vi släppt behovet att bli förstådda, men kan ändå inte riktigt vila när någon inte möter oss på det sätt vi önskat. Vi tror att vi är fria från illusionen om att förändra andra, men något i oss försöker fortfarande anpassa, påverka, förklara – i hopp om att något där ute ska förändras, så att vi slipper känna det vi känner.

Men kanske är det så att vi inte bara ser världen – vi skapar den, varje gång vi reagerar. Och att det vi mest av allt undviker att se, ofta är det som allra tydligast projiceras på någon annan. Du vet det här. Du har hört det. Du har tänkt det. Men vågar du verkligen låta det angå dig?

Tänk om varje gång du stör dig, varje gång du känner dig avvisad, varje gång du blir besviken – så är det inte bara en reaktion, utan en inbjudan. Inte en störning, utan en vägvisare. Inte ett svek, utan en spegel. Vad händer om du tittar längre i spegeln den här gången?

För vad händer om du inte längre försöker släta ut vattenytan? Vad händer om du låter det krusa, om du sitter kvar när allt vill dra dig därifrån? Då, när du inte längre flyr, kämpar, spekulerar – kanske är det då du ser ditt eget ansikte, för första gången.

Inte som en tanke. Inte som en teori. Utan som ett tyst igenkännande: det här är jag.

Och när du ser det – faller allt annat bort. För det finns inget mer att förklara. Inget mer att förändra. Inget mer att hålla fast i. Du kan bara möta dig själv.

Och sjön? Den speglar dig oavsett. Men bara i stillheten ser du det.

Prenumera på vårt nyhetsbrevBli den du är

Det subjektiva ögat. Du är inte så objektiv som du tror, eller hur?

Har du någon gång varit säker på att du har rätt om en annan människa?
Att du ser dem klart. Ser hur de egentligen är? 

Kanske har du tänkt:
“Hon är ju så egoistisk.”
Eller: “Han är alltid så känslokall.”
Eller varför inte: “Dom där är så självupptagna, hela bunten.” 

Och kanske har du också blivit förvånad när någon beskrev dig på ett sätt som inte alls stämde med hur du ser dig själv.
“Så där är jag väl ändå inte?” tänkte du. “Dom har ju missförstått allt.” 

Men vad är det egentligen vi ser – när vi ser på en annan människa? 

Vi ser aldrig någon direkt. Vi ser alltid genom något. 

Genom våra erfarenheter, våra rädslor, våra önskningar.
Genom vårt nervsystem, vår barndom, våra försvar, vår uppväxtmiljö.
Vi ser genom lager av kultur, trauman, personlighetsdrag och försiktigt ihopplockade livssanningar. 

Och ändå tror vi att vi är objektiva. 

Att vår tolkning är personen. 

Men i själva verket gör vi något helt annat: vi ägnar oss åt en sorts psykologisk “cherry picking” – vi plockar ut några utvalda bitar ur den andres väsen, de som matchar vårt inre manus, och bygger en berättelse. En etikett. Ett omdöme. 

Och när vi gör det – tappar vi bort något avgörande:
Människan bakom berättelsen. 

Vad vi kallar verklighet är i själva verket en subjektiv värld – men inte en slumpmässig sådan. Det är vår livsvärld, formad i dialog mellan oss själva och det som möter oss. Den värld vi erfar, tolkar, minns och ger mening åt. 

Vi är inte observatörer av verkligheten.
Vi är medskapare. 

Och kanske är det just här som en fördjupning i medvetande börjar.
När vi inte längre bara ifrågasätter den andre – utan börjar ifrågasätta vår egen blick. 

När vi slutar fråga:
“Vem är du egentligen?”
Och istället börjar undra:
“Hur ser jag egentligen på dig – och varför?” 

För vad händer om du vänder blicken inåt? 

Vad händer om du börjar betrakta dina egna tolkningar, inte som sanningar, utan som speglar?
Om du märker att varje gång du dömer någon för att vara känslokall, kanske du egentligen skyddar dig från din egen sårbarhet.
Eller att varje gång du beundrar någons mod, kanske du anar en skärva av något som längtar efter att vakna i dig själv. 

Kanske ser du då inte bara den andre klarare.
Du ser dig själv – med större klarhet. 

Och kanske händer det märkliga, att det som först verkade vara en relation till “den andra” visar sig vara ett möte med en ännu oupptäckt del av dig själv. 

Så nästa gång du tolkar någon – stanna upp. 

Lägg märke till dina filter.
Känn efter vilken berättelse du håller fast vid.
Och fråga dig själv:
“Vem är det egentligen jag ser just nu – och vem är det som ser?” 

Det kanske inte finns något mer transformerande än att se att vi aldrig sett helt klart. 

Men det är i det ögonblicket vi börjar se – på riktigt. 

Prenumera på vårt nyhetsbrevBli den du är