Roberto Assagioli

Psykosyntesens grundare

 

Psykosyntesen grundlades i början av 1900-talet av den italienske läkaren Roberto Assagioli som föddes i Venedig 1888. Som ung student var han medlem i Zurich Freud Society, vars medlemmar var pionjärer inom psykoanalysen, och han skrev en doktorsavhandling om psykoanalys. Assagioli vidareutvecklade Freuds psykoanalys och samarbetade med Jung och senare med Maslow.

År 1910 introducerade han psykoanalysen vid universitetet i Florens, men liksom C.G. Jung och andra, fann han den begränsad. Assagioli ville se sina klienter som i grunden friska individer, som tidvis fungerar sämre. Enligt honom koncentrerar man sig inom psykoanalysen alltför mycket på det sjuka hos människan. Men Freuds och Assagiolis synsätt skilde sig också på andra sätt. I ett brev till Freud beskrev Assagioli det så här: ”Ni säger att människan är ett hus med en källare och ett våningsplan. I mitt teoretiska hus finns det inte bara en källare och ett våningsplan. Det finns också en mellanvåning, en övervåning, ett soltak och en hiss.”

Det var den andliga dimensionen som Assagioli syftade på när han beskrev människan som ett hus med övervåning och soltak. Övervåningen fick symbolisera den del av oss som rymmer vår kreativitet, intuition, och kärlek och soltaket den plats inom oss där vi kan sätta oss i kontakt med en högre dimension och få vägledning i våra liv.

Assagiolis syfte blev att skapa ett synsätt som skulle omfatta hela människan – kreativitet, visdom, glädje såväl som drifter och impulser. En psykologi som var till praktisk nytta för människor i sin strävan efter ett bättre liv.

Medan Freud kallade sin arbetsmetod för psykoanalys (analys = sönderdela, plocka isär) valde Assagioli att kalla sitt synsätt för psykosyntes (syntes = sammanfoga, smälta samman). Det var enligt hans mening inte tillräckligt att enbart analysera och förstå varför vi beter oss som vi gör. Han skapade också redskap så att vi kan omvandla våra insikter till praktiskt handlande.

År 1926 grundade han Instituto di Psicosintesi i Rom och några år senare i Florens. Under slutet av 60-talet började hans idéer få genomslagskraft och yngre terapeuter begav sig till Florens för att få möta honom. Vid sin död 1974 hade han fått uppleva att psykosyntesen blivit känd i stora delar av världen och att skolor hade öppnats i flera länder.